krokigt pekfinger & jitterbugg

Pappa kämpar och kämpar. Sakta så känner jag hur hans energi förflyttar sig. Det berättar även läkarna för oss: hans organ börjar lägga av mer och mer.
Från det senaste inlägget till idag känner jag en helt annan känsla i kroppen. Jag känner mig lugn inför att Pappa ska gå vidare. Jag känner hur han redan har ena foten på andra sidan och jag är övertygad om att han kommer till en väldigt fin plats, men titt som tätt kommer han komma till oss och titta till oss - det pratade farsan baloo och jag om senast för några veckor sen.

Jag var på hypnos igår, för andra gången. Gunilla som jag träffar är väldigt bra på det hon gör. Vi pratade om livet och döden och skam, ångest, glädje och frid. Jag gick till henne för att få bukt på min ormfobi, men samtalet har tagit oolika vägar och vi har gemensamt bestämt för att jobba mer med mig och mitt läkande inre. Det känns tryggt och lugnt att sättas i hypnos och efter gårdagens möte så känner jag mig mer fridfull inför vad som komma skall.

Det är så himla sorgligt att jag aldrig mer kommer vara med pappa i skogen och jobba, att jag aldrig mer får känna hans hand smeka min kind, att jag aldrig mer får höra hans röst, se honom dansa jitterbugg på köksgolvet till "Miss You Miss Belinda" eller se honom peka mot mig med sitt krokiga pekfinger. Men det är bara hans kropp som kommer försvinna, hans själ lever vidare.

Tack alla för fina sms, mail och meddelanden. Ni är fantastiska! Det gör att jag klarar av det här. Tack!


Kommentarer
Postat av: Hanna

Du är väl för rar Sophie, att du ens orkar erbjuda lilla mig lite kontaktuppgifter mitt under din tuffa tid. Men man glömmer lätt bort att ditt liv måste ju fortsätta hela tiden och att du ibland måste tänka på annat. Förstår inte hur du tar dig igenom det här. Tänker på dig varje gång jag slår på datorn och läser din blogg. Det är för jävligt vad orättvist att det här skulle drabba din pappa.



En sak jag är övertygad om är att du fått flera i din omgivning att vårda sina relationer bättre och inte ta något för givet.



Tusen styrketankar varje dag till dig

2011-02-10 @ 23:04:28
Postat av: Linda

Jag håller med om att du har fått många att ta mer vara på nära och kära.

Du skriver otroligt fint.

Varma kramar

2011-02-11 @ 00:46:56

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0