hagelinskan

sakta men säkert börjar världen snurra tillbaka på rätt köl. ångesten river i mig stundtals men den värsta chocken har lagt sig. jag hade ett oväntat möte idag, och oj va glad jag är för det. tusen tack för att du fick mig att skratta så mycket.

på väg hem från sjukhuset frågade jag pappa:"vad kan vi göra för att du ska må bättre?" han svarade: "vi måste se till att ni har det bra när jag är borta"
hur bisarrt är det inte att prata om sånt?? viktigt, men bisarrt.
så på onsdag ska hela familjen träffa en jurist. berätta hur läget är och hur pappa vill ha det och förhoppningsvis skriva ngt testamente eller liknande.
usch. ja ryser.

Jag var med pappa på läkarbesök i torsdags...
"Kjell, du är allvarligt sjuk. Vi har ingen mer behandling att ge dig. Se till att inte skjuta på saker och ting, ut och res, hitta på saker. Vi vet inte hur du kommer må om några månader."
Pappa suckar uppgivande och frågar: Så jag kan vara död om några månader?
"Det kan jag inte svara på. Det är så väldigt individuellt. Men om man tittar tillbaka på den senaste månaden så kan vi inte förutsäga hur du kommer må om några månader. Har du planerat något i sommar så ska du att se till att göra det... innan jul."
...
Vad ska jag säga? Många känslor snurrar runt i mig. Ibland kommer allt över mig och jag kryper ihop i fosterställning och gråter så jag hulkar. Varför händer det här min pappa för?
Ibland känns det som om jag lever i någon fantasivärld och att det bara var en mardröm.
Nu gäller det att sätta på sig boxarhandskarna och fightas. Ta vara på alla de små stunderna. Skratta och gråta tillsammans. Stödja och bara finnas där.
:'(

äta, jobba, äta, träna, äta, plugga, sova. så ser ekorrhjulet ut just nu.