ett stort tomrum
Nästan en vecka har gått sen Pappa gick bort. Idag finns dödsannonsen i EnköpingsPosten. Världens bästa Make, Pappa, Son, Farfar, Bror, Svärfar. Begravningen äger rum i Veckholms kyrka onsdagen den 9:e mars kl.12:00. Akten avslutas i kyrkan.
Du fyllde Ditt liv
med glädje för alla
Din fömåga att skapa, och
vänskap framkalla
Ditt tidiga insomnande
blir för oss
ett stort tomrum.
Jag har väntat mig att tiden ska stanna upp, men utanför ser jag grannen med sin hund - precis som vanligt. På stora parkeringen utanför Paus-huset vimlar det av bilar - som vanligt. Tvättkorgen fylls - som vanligt. Tv'n visar samma saker.
Jag har tagit upp telefonen flera gånger den här veckan för att slå Pappas välbekanta mobilnummer men hejdat mig i sista sekund. Jag glömmer bort mig att han är borta, och när det kommer över mig rinner olika känslor över mig. Ena stunden bryter jag samman - själviska tårar sprutar som hos lilleskutt för JAG vill ha MIN Pappa här. Andra stunden försöker jag le och tacka ett högre väsen över att han inte har ont längre.
Hej Sophie.
Jag har följt din blogg lite från och till, och jag måste säga att det du just har gått igenom har jag också gjort. Att mista en närstående som man älskar mer än allt annat, fy, det är inte roligt.
Allt du skriver om, drömmar som är så verkliga att man är både glad och ledsen när man vaknar, då man inser att det bara var en dröm... Om man bara fick en enda dag till tillsammans med den som lämnat en.
Det du har skrivit om som hänt på sjukhuset, att en urininfektion kan "uttrycka" sig i en viss demens, jag känner igen allt! Jag hoppas verkligen att du kommer i ro med situationen, även om det kan ta en tid. Man vet att personen har det bättre nu, än att behöva ligga på sjukhuset och knappt känna igen sin familj.
Livet går vidare, men man kommer alltid att känna en saknas. Tänker på dig!
Kram
