själviska tårar

Det är tungt just nu. Vi väntar på att pappa ska göra en skiktröntgen av huvudet. Först måste de se till att hans njurvärden är som de ska. Läkarna vill veta vad det är de behandlar - om det har tillkommit något metastas i huvudet på pappsen och om det är därför han är så förvirrad. Är det så, så finns det ändå inget att göra - men vi får iaf en förklaring...

Igårkväll var det illa. Så illa att han knappt kunde identifiera oss. Det var älgar i rummet och lyktor som gick sönder, samt ngt element som han hade felsökt och termostater som slog på och av. En stund låg han och fifflade med fingrarna vid ögonen."Jag får inte på mig mina glasögon, kan du hjälpa mig?" och så vänder han sig mot mig och räcker över sina glasögon som bara han kan se.
När jag försöker förklara fint för honom att det inte finns några älgar, lyktor eller glasögon och att han befinner sig på sjukhuset och att han är lite förvirrad pga hans sjukdom så tittar han bara bekymrat på mig. När jag ist pratar samma språk som honom: Ja visst är älgarna fina, jag ser 3 st, hur många ser du? Såklart ska jag hjälpa dig med glasögonen, ge hit dem så putsar jag dem åt dig först. Då kan vi mötas i hans värld där han befinner sig just nu.

När jag skulle gå så höll jag hans hand, böjde mig fram och viskade i hans öra att jag är så stolt över att få kalla honom min pappa. Att han är det absolut bästa jag vet och att jag älskar honom till månen och tillbaka. Då kramar han extra hårt om min hand, tittar mig i ögonen och säger klart och tydligt: Jag vet det Fia.
Jag grät hela vägen hem...

Jag inbillar mig själv att han mår så bra som han kan göra och att han känner av att jag är där. Han har ingen ångest och han pratar inte om döden. Han har inte ont. Det är det enda som betyder något just nu. Visst gråter jag krokodiltårar emellanåt, men det är bara själviska tårar. Jag gråter för att det är orättvist för att min pappa behöver dö så ovärdigt. Att han inte känner igen mig. Att mitt livs kärlek, den mest levande människa jag känner, förtvinar bort.

Tack alla för de fina sms, mail och meddelanden på facebook. Det värmer i hjärtat.

Har du något bra minne av min sötnos-pappa? Dela gärna med dig här under Kommentarer.


Kommentarer
Postat av: amanda

tänker på dig!

2011-02-04 @ 20:49:03
URL: http://bergmann.blogg.se/
Postat av: josefine eriksson

tänker på dig sophie! kom ihåg att du är stark och du klarar allt!:)

2011-02-05 @ 16:08:55
Postat av: Eva Salomonson

Tänker på dig Sophie! Vill skicka både mod och styrka, men framför allt kärlek<3<3<3

2011-02-07 @ 15:18:37
Postat av: Veronica

Du är sååå himla klok Fia. Älskar att läsa din blogg.

Tänker på er och Kjell i massor.

Mitt minne jag alltid kommer att bära med mig är när vi,Kjell och jag,träffades första gången över en påskmiddag i Veckholm när han ställer sig upp och hälsar mig och mina två barn välkomna in i familjen. Denna karl har ett stort hjärta <3 Vilka gör så, ja det kan man ju undra...inte är det många inte. Men jag verkligen ÄLSKAR denna karl som är min svärfar....och du Fia "Förskräckliga faster Fia" som ALice brukar säga. Men jag säger underbaraste svägerskan...love you <3

2011-02-07 @ 23:15:39

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0