hagelinskan

Jag vet inte vad jag ska skriva...
Igårkväll när jag var hos pappa och när han fick smärtstillande fick han ett andningsuppehåll. Efter en stund kom han igång med andningen och sen dess har haft det kämpigt. Jag ringde in mamma och johan och marre på en gång.
Nu har sjukhuspersonalen tagit bort all slags medicinering, förutom morfin för Pappa.
Skiktröntgen han gjorde på huvudet visade ingenting, men infektionsvärdena är jättehöga trots att han behandlats med flera olika slags antibiotika. Det är tydligen vanligt bland cancerpatienter. Främst hos de som fått metastaser på levern då det är det viktigaste organet att tillverka proteiner som stärker immunförsvaret och håller oss friska.
Det värsta är att vi inte vet vad som väntar. Vi vet inte om han har timmar eller dagar kvar. Vi vakar hos honom dygnet runt, igår sov mamma på sjukhuset. Inatt är det min tur. Han ligger här brevid och jag låter hur ansträngd hans andning är, men han har ingen bekymmersrynka mellan ögonen och han ser fridfull ut. Han får kontinueligt med smärtstillande och vad vi känner av så har han ingen ångest. det jobbiga är att han inte kan göra sig förstådd.
Jag sitter här och skäms över mina tankar...
Jag önskar att han inte är medveten om hur han har det och att han inte lider. Jag önskar att han ska få slippa det här snart och få somna in fridfullt. Vi har pratat om det här och jag vet att det sista han ville var att ligga som en grönsak.
Tårarna rinner. Jag önskar inte ens min värsta fiende det här, samtidigt som jag vill att det ska hända någon annan än min pappa.