ingen ro

vad gör man när hjärtat säger en sak och huvudet något annat?
pappa är på lasarettet och hjärtat vill inget annat än att vara just där hos honom, men mitt förnuft säger åt mig att stanna här och plugga, men jag har ingen ro att sätta mig ner och ta tag i böckerna eller projektet.

i have someone to lean on

jag befinner mig i Enköping. pappa har nu påbörjat sin behandling med strålning, i 10 vardagar framöver kommer han att strålas. han är orolig och nedstämd samt har ont. så fort jag kommer i närheten frågar han sött: kan du inte massera lite? bara ta i mig.
jag är glad att jag kan hjälpa med det lilla.
imorrn ska han även på läkarbesök, då får vi ställa alla dumma frågor, samt få svar på hur cytostatikabehandlingen kommer fortgå.


monstret

pappa har en sjukt stor metastas (dottertumör från hans ursprungliga ändtarmscancer) i låret. ungefär lika stor som hans knytnäve.
nu väntar strålning. hur många behandlingar och hur ofta är fortfarande oklart.
pappa har sånt jävlaranamma som smittar av sig på mig. jag kan inte göra någonting härifrån sunne, förutom att peppa honom och finnas där om han vill prata. dags att fokusera på att må bra så jag kan få pappa att må bra. nästa helg blir det förmodligen hemfärd.
imorrn börjar kursen SPA. spännande...

i ovisshetens land

mor och far är nu hemma från karolinska. det hade tydligen vart ett konstigt möte då de hade träffat en ortoped och onkolog i samma rum. de hade gett samma info som akademiska gjort över telefonen, det nya var bara att de tog en biopsi, de gick in med en lång nål i hans ben och tog ett mikroskopiskt prov av tumören.
är det en elak jävel, en metastas från den ursprungliga ändtarmscancern eller en ny sarcom så är det strålning som gäller. svaret kommer per telefon på tisdag.

dags att boosta mig med massor av energi nu, färsk frukt och grönt, c-vitamin, bra skön feelgood-musik och en lång promenad. dags att tvätta och bädda om. öppna fönstrena på vid gavel och släppa ut allt nu.

i ovisshetens land är det mörkt och skrämmande. men eftersom jag har så många fantastiska människor runtomkring mig och salem som strömmar ur högtalarna så blir det lite ljusare.

 

känslosvall

vilka konstiga vägar livet tar en?
ena dagen flyter allt på, andra dagen rasar allt.
jag känner mig ganska instabil just nu, känslorna svallar fram och tillbaka. gråten bränner i halsen. jag är sällskapssjuk, men ändå inte. arg ena stunden, glad den andra.
jag önskar att någon bitter, elak människa som inte vill leva kan råka ut för den här jävla sjukdomen ist för min pappa.
min underbara, hjälpsamma, söta, livsglada pappa.
nu är det bara att hålla tummarna att karolinska kommer med bra svar imorrn.


hjälplöshet

hjälplöshet. hjälp. lös. het. konstigt ord... och samtidigt det enda som kan beskriva känslan just nu.

man har hittat en ny tumör på pappa. i benet. faaaaaaaaaaan.
på fredag kommer vi få reda på hur det egentligen ser ut. om tumören sitter i vävnaden eller i benet. om det går att operera.
ilskan och skulden växer i mig. jag är arg på mig själv som inte jobbat mer för att pappa skulle kollat upp sitt ben tidigare. han har ju för fan haft ont i över ett år tillbaka! mamma har ställt frågan flera gånger till läkarna: kan det inte vara en tumör? -nej, absolut inte, har vi fått till svar.
skit oxå. helvetes satans bajs. svärorden bara rinner ur mig. jag har inget stopp.
jag behöver träna. jag behöver fokusera på något. men hur ska jag fixa det när det enda jag vill göra är att vara 30 mil härifrån, hemma hos pappa och hela honom med taktil.

hjälp. lös. het

upp som en sol. ner som en pannkaka.

dagen började fantastiskt.
grötfrukost avlöstes med en skön och svettig powerwalk som sen blev gruppterapi på skolan. det var skönt att höra från vår lärare att jag förändrats, jordats, blivit lugnare i mig själv och hittat balansen - något jag självklart känner själv men inte fått bekräftat från någon annan.
efter det, plugg och kaffe-mys i kollektivet.
väl hemma pratade jag med pappa. han har nu blivit kallad till karolinska, och inte akademiska. karolinska som är landets ledande experter på onkologi. ingen mer info.
på en gång går alla varningsklockor igång och min värld vänds på ända. varför blir han kallad dit? kan det vara nya tumörer som ackis inte kan hantera? vad händer nu? varför? varför? varför?
han var deppig och uppgiven, hade ont och var trött. vad kan jag göra här, 30 mil bort? önskar jag var där och fick ge honom taktil massage... bajs.
all motiviation till träning bara rann av mig.
just nu vill jag bara ligga i fosterställning, gråta och bli klappad på huvudet av mannen i mitt liv.
vart är du förresten?


hemlängtan

pust.
enl. senaste skiktröntgen så är tumörerna oförändrade. detta betyder att man kommer att fortsätta att behandla pappa med cytostatika och följa upp som tidigare. kruxet är hans ben bara så gör så fruktansvärt ont men remiss går i nästa vecka till ortopeden i enköping.
efter att jag sagt hej till mor och far och satt i min egen bil släppte alla spänningar, tårarna bara sprutade som på lilleskutt. fan vilken pärs det här är...

ikväll har jag iaf packat ihop mina saker hemma hos elin (saknar faktiskt dig) och lämnat tillbaka nyckeln. fter det blev det stenhård träning - axlar/bröst idag.
imorrn efter att jag skjutsat pappa till ackis för behandling så åker jag nog tillbaka till sunne. längtar hem till mig och min säng. massor. jättemycket. nu kommer tårarna igen. BUUHU!

det är dags

idag har jag vart "ledig"... sovmorgon till 8:30, handlade bröd och sen masserade jag lite. tror sebbe uppskattade det, han somnade som en gris iaf.
senare blev det att sova en stund till, sen packa väskan för att fara till heby och hälsa på underbara storebror och svägerskan och deras söta alice. här är man alltid välkommen, speciellt om man har massagebänken med.
imorrn ska jag göra mitt sista studiebesök på sätra brunn och deras spa-anläggning fram till 14:00. första gången som det känns planerat - spa-chefen är fullt medveten om vad det är för utbildning jag läser och hur eftertraktade vi är när vi väl är färdiga och välkomnade mig väldigt mycket över telefon. de ska visa mig runt och så ska jag, om det finns tid, prova deras behandlingar.
efter det är det dags.
dags för pappas läkarbesök på akademiska. oron stiger mer och mer. det är imorrn vi kommer få svar på hur den senaste skiktröntgen ser ut, om tumörerna har minskat eller är oförändrade eller kanske tom är fler. de kanske har spridigt sig? vi får svar om hur den jobbiga cellgiftsbehandlingen har gett nå resultat...
som man tänker, så blir det - är något jag förespråkar i andra stunder, men just nu så har jag väääldigt svårt att fokusera. tankarna vimlar runt i huvudet. vad kommer hända om vi får ett negativt besked? hur kommer pappa reagera?
imorrn är det dags.
och jag vill vill inget annat än att pappa ska få ett bra besked. det är dags för det nu.

pappa till akuten

pappa har vart magsjuk i två dagar nu. han har kräkts och fått såna galna sendrag att han har så ont att han skriker. idag ringde han till sjukvårdsrådgivningen och de bad honom att åka till akuten.
efter div. blodprovstagningar visar det sig att saltnivån i kroppen var jättelåg samt att hans njurvärden inte såg nå vidare ut. men nu efter att redan fått två påsar vätska så mår han redan bättre.
han är tom hungrig - det måste väl vara ett bra tecken?
eftersom njurvärdena inte blivit bättre så kommer han stanna på sjukan över natten. känns skönt att han är i trygga händer.
älskade söta underbara pappa


farsdag



världens bästa dag för världens bästa pappa.
KÄRLEK!

home sweet home

har äntligen kommit hem. vilket jävla välkomnande jag fick: blixtar och dunder, hällregn och stormvindar.
efter helgens bergochdalbana känslomässigt så känns det trots allt väldigt skönt att komma hem. planen var ju att åka hem igår, men pappa behövde chaufför turoretur till akademiska så vad gör man inte? känns bra att vart där nu och sett hur det ser ut.

1 h sitter han och får gift rakt in i kroppen. idag somnade han, sötnöten.

äntligen ett bra besked

lång, skön, befriande SUCK!

pappas senaste skiktröntgen var mycket bättre än väntat. eftersom hans cellgiftsbehandling har krånglat med kärlkramp och doser till endast 75% så hade vi nästan förväntat oss att metastaserna på lungorna skulle vara oförändrade eller fler/större. men icke! de har minskat och de boldprover han lämnat ser väldigt bra ut.
nu väntar två behandlingar (han får de var tredje vecka) och ett utökat blodprovstest där dom kommer kolla allt, CEA, leverprover, CREA mm. sen är det dags för nästa läkarbesök och ny skiktröntgen.
jag är så himla glad för pappa! äntligen så får han ett bra besked. älskar dig pappsen så oerhört mycket. you are the love of my life :)

nu är jag helt slut.
alla spänningar har släppt och jag vet knappt vad jag håller på med. tar och åker ut till veckholm ikväll och kramar om mor och far.


obefintlig

nu är jag här igen... jag vet att jag inte kan göra något, kontrollen är obefintlig... men jag är så orolig för vad pappa kommer få för svar av läkaren imorrn.
för snart tre veckor sen gjorde han en ny skiktröntgen och nu har förmodligen alla tittat på bilderna. jämfört med hur det såg ut för några månader sen.. dumma tankar - försvinn! schas!

jag vet att mina underbara föräldrar älskar mig och stöttar mig i allt; "du måste leva ditt liv och göra det du vill" har de sagt när jag tagit upp allt detta med flytten. jag flyttar inte till andra sidan atlanten. det är sunne. tre timmar bort. men tre timmar och 30 mil kan vara fruktansvärt långt bort... känslorna är så himla kluvna. speciellt ikväll när underbara elin ringde och jag fick inte ens ett -hej! utan bara: "JAG VILL INTE ATT DU SKA FLYTTA!" eller att jag träffat han med den trygga famnen. just ikväll är jag väldigt liten. så liten att jag bara vill ligga i fosterställning och bli klappad på huvudet. någon som håller om mig och säger att allt kommer bli bra. "det ordnar sig." det är precis vad jag behöver höra nu...

jag lyssnade på morgan allings sommarprat i P1 ikväll på SR's podradio. verkligen att rekommendera! hans uppväxt var inte precis en dans på rosor: barnhem efter barnhem, fosterfamiljer hit och dit. misshandel. you name it. även om han berättar om sin revanch och programmet blir tillslut ett riktigt pep-talk till alla lyssnare så kan jag inte tänka på annat än att världen är bra jävla orättvis... nu tänker ni: vad har hänt? hon som är så glad? men nej... lingonveckan är här... äääntligen. jag vet ju att jag blir såhär. sentimental, grubbelfia, svullen i magen och bara less. SUCK! man kan ju inte vara på topp jämt?

jag tar och avslutar detta ledsna, oroliga, ångestfyllda inlägg med en av mina favoritlåtar. det är instrumentalt, naket och vackert. imorrn är en ny dag och jag hoppas min pms är bättre. lyssna och njut.




kjellsdottir

spotify funkar inte... det är nåt tjall med mitt ljudkort. låter billigt?! jaja, andningen har hämtat sig iallafall...

pratade med älskade pappsen idag. han är pigg! tidigare idag så fick han sin tredje cellgiftsbehandling. denna gång till 100%, inte 80% som de två tidigare. domningarna och stickningarna i fingrarna är desamma, när han dricker kalla drycker så blir det likadant i halsen som i fingrarna. pappa kan ju inte hålla sig från att testa :) mamma berättade att så fort han kom hem så var han tvungen att sätta in händerna i kylen för att känna hur illa det är. knäppjök!

på tisdag är det bokat att mor, jag och far ska på roadtrip. vi far till sunne och äter kaker och buller (det är så man uttalar det i värmland, det har jens berättat för mig). jag ska även på intervju för en av de fem utbildningar jag sökt. jag trodde dom hade kasserat min ansökan eftersom de inte hört av sig, men igår ringde telefonen och jag blev inbjuden till skolan i sunne och en intervju-tid. snabbt som attan bad jag pappa ta ledigt så vi kan åka på en tripp tillsammans. myyysigt!

imorrn skickar jag även in en ansökan till skatteverket om en namnändring. jag ska lägga till kjellsdottir som mellannamn. som otroligt stolt dotter till en Kjell vill jag ha hans namn med mig - hela livet!

nu ska jag sova. imorrn är det fredag. WIIEE

lean on me

pappa har påbörjat sin cytostatikabehandling nu. i torsdags och i fredags fick han injektioner. nu ska han "vila" till nästa vecka och få mer rävgift. inga biverkningar än, förutom stickningar i fingrarna. nu är det bara att vänta och se om det gör någon verkan på alla tumörer. den här biten är för dig pappsen. puss

exhausted

på skiktröntgen har man hittat flera nya metastaser på båda pappas lungor och även ngt suspekt runt korsbenet (det är det som övergår i svanskotan). nu när det är spritt på så många ställen i kroppen kommer de inte att operera mer. men de ska försöka att behandla honom med cytostatika.
this is it.
han kommer inte bli frisk, nu gäller det bara att hålla tumörerna i schack och se till att han inte har ont.
skit.
han mår bra. har inte ont någonstans. men vem kan ta ett sånt här besked bra?
nu så är det bara att vara ett stöd, finnas där och se till att allt funkar.
och jag är redan utmattad.
skit

addicted?

jag vet inte vad jag ska skriva. känner mig tom. har vart positiv ikväll, försökt vara positiv ikväll. har fått en tid hos kuratorn på onkologen här i enköping på fredag. "du borde prata med någon professionell". ja...
ska till ackis med pappa på torsdag. är orolig.
ska ta det sista insomningspillret av de tio stycken jag fick i januari 2008. kallas det beroende?


ingenting förvånar mig längre

fan va vardagen kan vända fort ibland...
senast imorse var jag nöjd med livet, mina kära runt omkring mår bra, helgen har vart solig och skön.
och så kom pappas provsvar...
tumörmarkörvärdet - CEA - som visar om det finns tumörer i kroppen, har på pappa legat runt 4 hela hösten. men i februari hade det hastigt stigit till 14, därav den noggranna utredningen som visade en tumör på lungan.
i onsdags lämnade han ett nytt prov...
jag pratade med vårdkoordinatorn på onkologen idag när jag inte fick tag på pappa; det ser inge bra ut. värdet idag ligger på 72. väldigt. högt. detta betyder att det finns mer. men vart vet vi inte förrän efter skiktröntgen som han kommer göra på onsdag.
försök inte att måla fan på väggen nu. det behöver inte vara så illa som det låter.
jag ska försöka...
klarade inte vara kvar på jobbet. åkte hem och bröt ihop innanför dörren. släpade mig till sängen och däckade.
åkte upp till till storebror o svägerskan,sen lagades det middag och matlåda hemma hos j.
e kom över och höll mig sällis fram till 20 min sen.
är så himla trött men kan inte sova. är så rädd, och skamsen.
vill inte att pappa ska ha ont, varken av en framtida behandling eller att cancern sprider sig. skamsen för att jag inte vet vad jag ska säga. jag börjar bara gråta och gör honom ledsen.
är jag en hemsk människa som önskar att detta ska drabba någon elak, bitter, grinig människa istället? vad har min far gjort för ont?

pest eller kolera?

det är vad pappa har att välja på....
läkarna vill inte ge honom någon cytostatikabehandling. "du löper en stor risk att få en livshotande hjärtinfarkt".
och ger dom honom ingen behandling "då har du en stor risk att få fler metastaser i kroppen".
så hur vill du ha det? skit eller skit?

faaan jävla skit.

proverna han lämnade den 29:e var inte klara heller så vi kan inte se om CEA är bättre (tumörindikator). och den 6:e ska han på ny skiktröntgen. om man hittar ngt då kommer man att jobba utefter nya förutsättningar. samtidigt som det är skönt att se pappa så kry och pigg så är det så jävla hopplöst. nu kommer vi bara gå och vänta.
jag måste aktivera mig. hela tiden. så inte tankarna drar iväg i fel riktning.
klarar. inte. av. att. sitta. still.

Tidigare inlägg
RSS 2.0