hagelinskan

idag var sista dagen på första terminen i skolan. hela terminen har bara svept förbi, men samtidigt så har det känts som en evighet.
det har hänt mycket med mig, gamla negativa tankemönster som jag har dragits med i flera år är näst intill borta, jag blir starkare i mig själv för varje dag - börjar förstå vad som menas med att "vara i min egen energi", jag har brottats med prestationsångest men överumplats av känslan att det är mycket bra att "bara" få ett godkänt.

för första gången, någonsin, är jag ledsen över att få skollov. skollov betyder just nu att jag måste åka bort, bort från mitt hem och min borg, vårt klassrum och mina klasskamrater under en längre tid. jag bor ju här nu, i sunne - det är här alla mina möbler är, mina pinaler och det är där jag bor och lever mitt liv. vårt klassrum... det är så svårt att förklara för er som inte vart dit, men när man kliver över tröskeln dit in så landar man på en gång. det är en lugn, trygg, öppen, förstående och förlåtande plats, självklart beacuse of mina klasskamrater.
jag var rörd och gråten satt i halsen idag när vi kramades hejdå, och det gör den nu med - ni betyder väldigt mycket för mig. ni vet allihopa vad som händer i min familj och ni finns där och stöttar hela tiden. alla fina ord jag fick igårkväll på vår trevliga afton hos mia och hanna gjorde att jag grät mig till sömns, och jag menar glädjetårar. tack för att ni är just ni och får mig att skratta dagligen. jag älskar er alla.

jag har hamnat så rätt. det finns ingen annanstans jag vill vara än just här.

och nu gråter jag igen.