hagelinskan

fan va vardagen kan vända fort ibland...
senast imorse var jag nöjd med livet, mina kära runt omkring mår bra, helgen har vart solig och skön.
och så kom pappas provsvar...
tumörmarkörvärdet - CEA - som visar om det finns tumörer i kroppen, har på pappa legat runt 4 hela hösten. men i februari hade det hastigt stigit till 14, därav den noggranna utredningen som visade en tumör på lungan.
i onsdags lämnade han ett nytt prov...
jag pratade med vårdkoordinatorn på onkologen idag när jag inte fick tag på pappa; det ser inge bra ut. värdet idag ligger på 72. väldigt. högt. detta betyder att det finns mer. men vart vet vi inte förrän efter skiktröntgen som han kommer göra på onsdag.
försök inte att måla fan på väggen nu. det behöver inte vara så illa som det låter.
jag ska försöka...
klarade inte vara kvar på jobbet. åkte hem och bröt ihop innanför dörren. släpade mig till sängen och däckade.
åkte upp till till storebror o svägerskan,sen lagades det middag och matlåda hemma hos j.
e kom över och höll mig sällis fram till 20 min sen.
är så himla trött men kan inte sova. är så rädd, och skamsen.
vill inte att pappa ska ha ont, varken av en framtida behandling eller att cancern sprider sig. skamsen för att jag inte vet vad jag ska säga. jag börjar bara gråta och gör honom ledsen.
är jag en hemsk människa som önskar att detta ska drabba någon elak, bitter, grinig människa istället? vad har min far gjort för ont?