hagelinskan

det var ett tag sen jag skrev nu. motivationen har inte funnits där...
vad har då hänt?
jag kom hem från 16 dagar på mallis. mycket festande, ännu mer onyttig mat, en förkylning som höll i sig i ungefär två veckor med tillhörande hosta, snuva och feber. hemma i sverige igen med kroppen 3,5 kilo tyngre än när jag åkte. ingen träning whatsoever på 3 veckor. fan.
the love of my life och jag bestämmer oss för att sluta träffas. jag vill så mycket mer. hjärtat i tusen bitar är ett faktum.
i samma veva krockar min lillebror med bilen. rättare sagt, han blir påkörd bakifrån och gör illa ryggen. på köpet så kör han i sin tur på en kvinna som går över övergångsstället, där han stannat, och hon bryter båda händerna samt får ett stort jack i pannan.
ett dygn senare får vi ett samtal. man har hittat elakartad bröstcancer i min svägerska. inte ens 40 år fyllda, fyra fantastiska barn där hemma och detta besked. världen är bra jävla orättvis. hon har nu opererats och väntar på uppföljning och förmodligen cellgifter. allt har gått bra.
paniken över framtiden har också infunnit sig. vad ska ja göra i maj då jag är färdig med skolan? vad fan ska jag göra då? ska jag fortsätta plugga? ska jag starta eget? vart kommer jag att bosätta mig? vill the love of my life träffa mig då?
på allt detta ser jag ut som 15 år igen. alltså: prickar i ansiktet. jag har fått sån jobbig acne att jag snart går till hudmottagningen och kräver självmordspillret roaccutan. förlåt, det är inget självmordspiller. däremot ett läkemedel i pillerform mot acne. några av biverkningarna är: läppinflammation, hårbortfall, ledvärk, depressioner, personlighetsförändringar samt skrumplever.
ena stunden skiter jag fullständigt i det, den andra vill jag bara sjunka under jorden. det är då jag har fått ta till alla knep och verktyg har har för att stärka min självkänsla. det är då jag har dragit mig undan, inte hört av mig till någon och bara brytt mig om mig själv.
så förlåt mig alla nära och kära hemma i enköpingstrakten för att jag har vart oanträffbar. jag har knappt orkat med mig själv, än mindre er...

när jag väl vaknat upp och slutat betrakta mig själv som ett offer så har jag tagit tag i träningen igen. jag vet att min psykiska hälsa går hand i hand med min fysiska. när tröjor och byxor inte sitter lika snyggt som tidigare och flåset är ett minne blott så har jag äntligen lyckats snöra på mig löparskorna igen. det är precis som att börja om igen och det är tungt, tungt, tungt men det blir lättare för varje pass jag ger mig ut på. det är under mina jobbiga pass, ensam och svettig, som jag kommit underfund med att ensamträning är det bästa för mig - speciellt när det gäller löpningen. bra musik i lurarna, känna pulsen höjas och sänkas, ensam med alla tankar - det är så jag är som mest kreativ och näst intill mediterar på rundan. kan låta märkligt, men det är precis så jag fungerar.
i gymmet däremot är det jävligt skönt att träna tillsammans med någon jämnstark som hjälper till, skriker och peppar när det blir tungt - där har sandra vart hela våren. tack underbara du
den senaste veckan har jag vart och tränat på magasinet här i enköping. jag adressändrade nämligen och fick en "välkomst gåva som nyinflyttad till stan" - en gratis träningsvecka där.
veckan har sett ut som följande:
mån: ben
tis: vila
ons: löpning+rygg
tors: axlar/tri
fredag: löpning+bröst
lör: löpning
söndag: mage/bi
planen är att komma i toppform. till jul (vilket är ungefär 4,5 månad!!) ska jag väga 63 kilo och vara fit.
innan dess ska jag ha fixat stockholm halvmara på under 2 h, kunna göra minst 5 chins och ta 50 kilo i bänkpress.