hagelinskan

det känns som om jag står mitt i en virvelvind och allt bara snurrar runt mig, men egentligen så är virvelvinden det som finns på insidan, inuti mig.

jag skriver det igen: som jag tänker, så blir det.

vilket wake-up-call jag fick idag. vi fick läxa tills imorrn att kartlägga oss själva. vart vi är, varför vi går till skolan, vad och vem kan få oss att utvecklas, hur jag ser på livet, att möta nya människor, förändring. och positiva och negativa tankar.
hur ofta har jag inte fått höra: sophie, du som är så himla glad! hur kommer det sig att du alltid är så glad?
det stämmer nog.
utåt. 
men i huvudet maler det alltid tankar i negativ klang om mig själv. jag är min största kritiker och därav är min självkänsla verkligen i botten. och alltid när jag mått som sämst har jag skyllt allt på min fd. sambo. det är hans fel att jag mår såhär. det är hans fel att jag är som jag är. det är hans fel att jag aldrig kan få något förhållande att fungera. det är hans fel att jag har sån fruktansvärt dålig självkänsla.
men nej, det är inte alls du johannes som får mig att må som jag gör ibland. det är helt och fullt mitt eget fel.
jag själv är boven i dramat. jag har inte fått nåt förhållande att funka för jag tänker helt fel tankar. samma tankar som jag tänkt i 3 års tid. jag mår aldrig bättre, för jag tänker inte: det kommer bli bra utan bara vältrar mig om och om igen i negativa tankar.
en klasskompis sa till mig för några dagar sen: man vill ju vara miserabel. och jag svarade: men varför då?! man vill ju va gla'! för jag vet ju hur man ska göra för att vara glad, men jag gör det inte själv, inte så jag verkligen verkligen menar det. jag kan vara sprallig och galen och verka som den gladaste människan på denna jord, men egentligen så är jag den minsta människan ever.
eftersom min självkänsla är i botten kan det förklara endel, t.ex att jag alltid, ALLTID sökt bekräftelse hos killar. ja visst, jag har alltid vart en pojkflicka och helst umgåtts med grabbar för det är så mycket enklare än att umgås med tjejer - det är inte det jag menar. det jag menar med bekräftelse är att jag inte vart singel så länge jag minns.
så fort ett förhållande tagit slut har jag hoppat in i ett annat. bara för att få höra: "jag tycker om dig" , att få ett värde på mig själv. och det är endast i ett förhållande som jag kännt mig i balans.
HERREGUD. det är som du säger elin: det är ju faktiskt jag som är tragisk, inte han.

när jag skrev nedanstående rad tidigare idag i mitt kollegieblock så började jag gråta:
idag är dock en vändpunkt. idag, den 13e oktober 2009 är dagen så Sophie Kjellsdotter Hagelin börjar tänka på vad det egentligen är hon tänker.
jag grät och grät och grät - för jag är ju så trygg i mitt miserabla tänkande. men som sagt:

idag är en vändpunkt. och jag är stolt över mig själv som kommit så långt.