hagelinskan

Jag ringde avdelningen Pappa ligger på och fick prata med sjuksköterskan som vårdar honom just nu (den femte i ordningen sen i fredags).
"Jag har fått berättat för mig att han är mer orolig och plockig än igår. Proverna visar att infektionsnivåerna har gått ner. Vi behandlar hans infektion med antibioitika och hoppas på att det ska bli bättre, men cancern kan vi ju inte göra någonting åt längre. Skulle hans hjärta sluta slå så kommer vi inte försöka återuppliva honom."
Jag berättade om min hals som gör ont och frågade vad hon tyckte, kan jag komma dit eller inte? "Självklart ska du vara hos din pappa, trots att du har ont i halsen. Du kanske kan undvika att pussa på honom? Vi har ju även fått vinterkräksjukan här så du behöver tvätta dina händer noggrant med handsprit både innan du kommer och efter att du går."

Jag tar och packar ihop lite frukt, en proteindrink och lite böcker och åker ner till honom. Var det jag som var sjuk hade jag inte velat vara ensam.

Pappa och jag har berättat allt för varandra. Vi har pratat om hur han vill begravas, att han skiter i hur begravningen ska gå till, "Bara ni får en fin stund" "Det kommer nog komma många på min begravning, vi får se om Veckholms Kyrka och prästgård räcker till". Han har berättat hur han vill att vi alla ärver. Han har också berättat för mig att han inte är rädd för att dö, utan är mer orolig hur vi - mamma, johan och jag - ska klara oss, och hur det ska gå för firman. Egna företagare... Suck. Men det är min pappa det, oroar sig för andra ist för sig själv :)

Min hjälte. Min Karl-Alfred.

Igår när jag låg med mitt huvud intill hans så viskade jag i hans öra: Du är det bästa jag vet, jag älskar dig. Då vände han sitt huvud mot mitt, jag tittade in i hans vackra vakna ögon och så svarade han med ngt som liknande ett leende: Är det riktigt säkert?