hagelinskan

Jag var bjuden på middag hos min fina kusin Kerstin i veckan. När vi pratade om Pappas sista tid så slog det mig att jag pratade om allt helt oberörd, precis som om jag pratar om någon annan, någon annans Pappa, en helt okänd person. Men när jag är själv, det är lugnt och tyst omkring mig så kommer allt över mig. Jag kommer på mig själv med att prata med Pappa, precis som om han satt brevid mig. Det är då som jag saknar honom som mest.

Annars så fortsätter livet. Jag har vart på Hälsokraft hela veckan och det har gått jättebra. Ångesten fanns där i måndagsmorse men det gick bättre och bättre för varje timme.
En ny soffa har levererats. Det har tittats på hockey. Begravningen har planerats, jag ser framemot det med blandade känslor.
En vecka efter begravningen så åker M och jag iväg en vecka. Vi ska gå samma strandpromenad som Pappa och jag gick för ca 10 år sen. Pappa, med sin stora pondus-mage, ben vita som snö och strumpor i tofflorna. :) Usch vad jag skämdes då. Idag skulle jag göra vad som helst för att få se det igen.