sophie kjellsdotter hagelin

Jag var på hypnos igår. Jag har under en tid haft väldiga problem med min ormfobi. Den har liksom eskalerat... En tid vågade jag nästan inte gå på toa för jag både hade känslan och kunde förnimma en orm inne på toan. Fast det behövde inte var inne på toan, det kunder vara i eller under sängen. I soffan eller bilen. Jag hade svårt att röra mig ute bland folk helt enkelt.

Eftersom jag var väldigt omtumlad och helt slut efter hypnosen så ville jag inte utsätta mig för mer orm än jag redan hade gjort under kvällen... Gunilla, som min terapeut heter, sa att jag förmodligen inte kommer behöva någon mer hypnos.

Helt fantastiskt!

Nu är det klart! I fredags tog jag äntligen min examen!

Det blev kalasande ända till 05:00 men det var det lätt värt :) Jag kan nu titulera mig Hälsoterapeut/instruktör, av Branschrådet Svensk Massage Certifierad massör, Diplomerad Taktil massör samt SPA-terapeut. Jag har även tagit en kurs i vaxning samt färgning av fransar och bryn - så tveka inte att höra av dig om du vill bli ännu finare till sommaren :)
Nu har jag äntligen flyttat hem till Enköping igen. M och jag skivas om vilka prylar jag får ta med mig in i vårt nu, gemensamma hem ;)
Jag jobbar nu på Hälsokraft och hoppas på att kunna inreda mitt egna behandlingsrum där så snart som möjligt!
Kika gärna förbi och säg hej

Hjärtat och jag har det bra. Vi har lagt oss runt 22 om kvällarna, ätit gott, solat mycket, vilat ännu mer. Frukostbuffén är fantastisk. Gymmet är kanon. Hotellet är en lugn plats då besökarna måste fyllt 18 - vilket betyder att ♥ och jag är nästan yngst. Ölen är god och middagarna romantiska och härliga.

Imorrn går flyget hem. Trots att vi sovit nästan 10 h varje natt och dagarna spenderats i solstolen känner jag mig fortfarande trött. All tid på sjukhuset med pappa och den tunga sorgen jag har i kroppen gör sig påmind, men varje dag går frammåt. Livet går vidare.

Nu ska jag lägga mig vid poolen och njuta de sista soltimmarna. Ses snart!

Att en begravning kan vara så fin! Tusen tack alla ni som var med och delade den fina stunden med oss. Jag har aldrig sett så många fina blomsterarrangemang! Vi har mottagit 84 st meddelanden om gåvor till cancerfonden, till minne av Pappa.

Ta vara på livet! Det är så skört. Kom ihåg att berätta för dina nära och kära hur mycket ni tycker om dem.

http://www.youtube.com/watch?v=dDnrLv6z-mM
Det här klippet får mig att gråta floder.

Imorrn har det gått tre veckor. Jag kan knappt förstå det...
Jag har flera gånger undrat: När ska jag bryta ihop? Varför är jag så glad och orkar sprida en massa energi när jag nyligen förlorat min hjälte? Igår morse blev det för mkt för mig. En liten kommentar från M om något helt obetydelsefullt gjorde att jag bröt ihop. Allt är så skört..
Begravningen är nu planerad. Det kommer bli lugn och fin musik i kyrkan. Innan dess ska jag hinna med att sticka till Gävle på två dagars ledarskapskurs. All mat serverad, hotellnatt + frukost kommer bara göra mig gott.

Nästan en vecka har gått sen Pappa gick bort. Idag finns dödsannonsen i EnköpingsPosten. Världens bästa Make, Pappa, Son, Farfar, Bror, Svärfar. Begravningen äger rum i Veckholms kyrka onsdagen den 9:e mars kl.12:00. Akten avslutas i kyrkan.

Du fyllde Ditt liv
med glädje för alla
Din fömåga att skapa, och
vänskap framkalla
Ditt tidiga insomnande
blir för oss
ett stort tomrum.

Jag har väntat mig att tiden ska stanna upp, men utanför ser jag grannen med sin hund - precis som vanligt. På stora parkeringen utanför Paus-huset vimlar det av bilar - som vanligt. Tvättkorgen fylls - som vanligt. Tv'n visar samma saker.

Jag har tagit upp telefonen flera gånger den här veckan för att slå Pappas välbekanta mobilnummer men hejdat mig i sista sekund. Jag glömmer bort mig att han är borta, och när det kommer över mig rinner olika känslor över mig. Ena stunden bryter jag samman - själviska tårar sprutar som hos lilleskutt för JAG vill ha MIN Pappa här. Andra stunden försöker jag le och tacka ett högre väsen över att han inte har ont längre.

Jag saknar Pappa varje sekund ♥


Det känns så overkligt att han inte finns hos oss längre... Jag drömmer så verkliga drömmar på nätterna, han är där hela tiden. 
Jag var ut till Tallbacken ikväll för första gången sen i söndags. Hans jacka och keps hänger på kroken innanför dörren. Rullatorn som han har behövt hjälp av står intill sängen. Kökssoffan som han så gärna låg på ser precis likadan ut. Hela huset andas Pappa. Ikväll när vi satt vid köksbordet så väntade jag på att han skulle komma och sätta sig.
Overkligt är det enda ordet som kan beskriva det hela.

Imorgon ska vi till begravningsbyrån. Ännu en absurd sak som måste ordnas. Jag vill inte riktigt, samtidigt som jag vet att det behövs göras.

Ikväll, 2011-02-13, strax innan 22:00 somnade Pappa in. Helt odramatiskt.
Jag var inte där men mamma, lillebror och marre var det.
Nu är han på ett mycket bättre ställe. Det känns tryggt att veta att han inte har ont mer.

Pappa fick sin första diagnos ändtarmscancer 2004. Den har följts av metastaser på lever, sen lungor, sist en tumör i höger ben samt en tumör i armen. Han har egentligen inte mått dåligt av sin cancer förrän den i låret uppkom, förutom sin stomi och div. bieffekter av olika behandlingar. Däremellan hann han ju även med en arbetsplatsolycka då han föll illa från en elstolpe och bröt båda händer och ena lårbenet.

Han har vart envis. Och världens bästa pappa.

Jag vill be er, respektfullt, att ge främst min Mamma lite utrymme i några dagar. Hon har det väldigt tungt och jobbigt just nu och hon känner att medlidsamhet är ännu jobbigare.

Väldiga känslostormar inuti mig just nu. För en vecka sen gjorde det ont att gråta. Hela kroppen höll emot och smärtan i halsen och bröstet var olidlig. Nu så gråter jag hejdlöst, och vilken befriande känsla det ger mig. Lika så när jag skrattar, (för jag gör det också, trot eller ej) då skrattar jag med hela kroppen, ibland tills jag börjar gråta. För det är så.
Trots att pappa bara har timmar kvar av sitt liv och att han inte kommer vara med oss sen så går livet vidare. Det känns både skönt och jobbigt att skriva och tänka det. Han skulle ju blivit den bästa morfarn och han skulle setat med tårar i ögonen på första raden på mitt bröllop.
Trots att döden är så nära inpå mig har jag inte känt mig så levande som jag gör just nu. Hur kommer det sig? Jag känner allt så mycket starkare; känslor, dofter, färger, trots att jag bara sovit 45 min sen igår morse. Jag vill inte låta pretentiös - men det är precis så jag känner.
Mitt skrivande här har gjort att jag fått utlopp för mycket känslor och tankar som jag har svårt att få ur mig på annat sätt. Jag har alltid tagit till skrivandet under jobbiga perioder och för mig har det hjälpt oerhört mycket. Ibland får jag inte ur mina tankar ur munnen, de fastnar liksom i halsen. Här får jag utlopp för allt.

När jag kommer hem och bort från sjukhuset så är jag glad för de små sakerna, det är de som gör den stora skillnaden. Maten är lagad utan att jag har lagat den. Disken diskas och jag har inte gjort det. Nybakat bröd. Plötsligt står en kopp te framför mig som jag inte bett om. En extra kram eller klapp på kinden. Allt det där som bara hander gör skillnad och livet blir plötsligt mycket enklare. Tack för att du finns där för mig Martin.

Pappa kämpar. Andningen är oregelbunden. Mamma fick ett utmattnings-anfall inatt och har vart på intensiven, men är tillbaka hos oss på avd 1 igen. Lillebror är helt förstörd. Jag är magsjuk.
Bitterheten river i mig. Fan va jag önskar att det här ska hända någon annan.

Pappa kämpar och kämpar. Sakta så känner jag hur hans energi förflyttar sig. Det berättar även läkarna för oss: hans organ börjar lägga av mer och mer.
Från det senaste inlägget till idag känner jag en helt annan känsla i kroppen. Jag känner mig lugn inför att Pappa ska gå vidare. Jag känner hur han redan har ena foten på andra sidan och jag är övertygad om att han kommer till en väldigt fin plats, men titt som tätt kommer han komma till oss och titta till oss - det pratade farsan baloo och jag om senast för några veckor sen.

Jag var på hypnos igår, för andra gången. Gunilla som jag träffar är väldigt bra på det hon gör. Vi pratade om livet och döden och skam, ångest, glädje och frid. Jag gick till henne för att få bukt på min ormfobi, men samtalet har tagit oolika vägar och vi har gemensamt bestämt för att jobba mer med mig och mitt läkande inre. Det känns tryggt och lugnt att sättas i hypnos och efter gårdagens möte så känner jag mig mer fridfull inför vad som komma skall.

Det är så himla sorgligt att jag aldrig mer kommer vara med pappa i skogen och jobba, att jag aldrig mer får känna hans hand smeka min kind, att jag aldrig mer får höra hans röst, se honom dansa jitterbugg på köksgolvet till "Miss You Miss Belinda" eller se honom peka mot mig med sitt krokiga pekfinger. Men det är bara hans kropp som kommer försvinna, hans själ lever vidare.

Tack alla för fina sms, mail och meddelanden. Ni är fantastiska! Det gör att jag klarar av det här. Tack!

Det är tungt just nu. Vi väntar på att pappa ska göra en skiktröntgen av huvudet. Först måste de se till att hans njurvärden är som de ska. Läkarna vill veta vad det är de behandlar - om det har tillkommit något metastas i huvudet på pappsen och om det är därför han är så förvirrad. Är det så, så finns det ändå inget att göra - men vi får iaf en förklaring...

Igårkväll var det illa. Så illa att han knappt kunde identifiera oss. Det var älgar i rummet och lyktor som gick sönder, samt ngt element som han hade felsökt och termostater som slog på och av. En stund låg han och fifflade med fingrarna vid ögonen."Jag får inte på mig mina glasögon, kan du hjälpa mig?" och så vänder han sig mot mig och räcker över sina glasögon som bara han kan se.
När jag försöker förklara fint för honom att det inte finns några älgar, lyktor eller glasögon och att han befinner sig på sjukhuset och att han är lite förvirrad pga hans sjukdom så tittar han bara bekymrat på mig. När jag ist pratar samma språk som honom: Ja visst är älgarna fina, jag ser 3 st, hur många ser du? Såklart ska jag hjälpa dig med glasögonen, ge hit dem så putsar jag dem åt dig först. Då kan vi mötas i hans värld där han befinner sig just nu.

När jag skulle gå så höll jag hans hand, böjde mig fram och viskade i hans öra att jag är så stolt över att få kalla honom min pappa. Att han är det absolut bästa jag vet och att jag älskar honom till månen och tillbaka. Då kramar han extra hårt om min hand, tittar mig i ögonen och säger klart och tydligt: Jag vet det Fia.
Jag grät hela vägen hem...

Jag inbillar mig själv att han mår så bra som han kan göra och att han känner av att jag är där. Han har ingen ångest och han pratar inte om döden. Han har inte ont. Det är det enda som betyder något just nu. Visst gråter jag krokodiltårar emellanåt, men det är bara själviska tårar. Jag gråter för att det är orättvist för att min pappa behöver dö så ovärdigt. Att han inte känner igen mig. Att mitt livs kärlek, den mest levande människa jag känner, förtvinar bort.

Tack alla för de fina sms, mail och meddelanden på facebook. Det värmer i hjärtat.

Har du något bra minne av min sötnos-pappa? Dela gärna med dig här under Kommentarer.

Helvete.
Vaknade med ont i halsen. Tar colizin, överdoserar esberitox och propex express.
Blir jag inte frisk får jag inte träffa Pappa.
Får jag inte träffa pappa kommer mitt dåliga samvete bara späs på. Igårkväll, väl hemma, rann det över. Ångesten bara rev i mig. Jag är hemma och kramas och får massor av kärlek av min favorit. Pappa ligger själv, förvirrad i ett ensamt rum på Enköpings Lasarett. Fy fan va tragiskt.

:'(

Jag är rastlös och frustrerad, samtidigt sliten och trött. Hua.

Även om jag ha vart beredd på att Pappa är döende så kunde jag inte förstå hur jobbigt det skulle bli att se honom tyna bort, ätas upp av cancern.
Igår vacklade mitt hopp både en och två gånger - pappsen var mer en grönsak än en människa då. Idag var jag beredd på att mötas av samma sak. Istället möttes jag av två vakna ögon "Men Fia, lilla pudding, har du hittat hit?" Glädjetårarna har aldrig sprutat så mycket tidigare!!
Han är fortfarande svag och endel av det han säger är snurrigt, men ikväll så han fullt medveten om att jag var där.
Jag blev så himla trött så jag la mitt huvud intill hans på kudden och höll precis på att somna när pappa med glasklarröst ropade till "Fia! Är du vaken? Inte kan du sova här inte??" Glädjetårar igen...
Imorrn åker jag dit på förmiddagen.

Vill bara säga till dig som läser: Ta vara på de små stunderna med dina nära och kära. Glöm inte att berätta hur mycket de betyder för dig. Var härvarande, inte nävarande.

Jag gör som grodan och lever på hoppet just nu.
Pappa är jättedålig. Ambulansen hämtade honom i fredags och sen dess har han legat på lasarettet i Enköping. En urinvägsinfektion har gått hårt åt honom. När människor med nedsatt immunförsvar får en urinvägsinfektion så kan det yttra sig i demens. Allt blir snurrigt och personen blir som en annan...
Stundtals så går det inte att få kontakt med pappsen, han ligger apatisk och tittar upp i taket eller då han tittar på mig så ser han rakt genom mig.
Vi hoppas alla att det här kommer försvinna efter några dagar på antibiotika.

Jag är livrädd att han inte kommer bli klar i huvudet igen. Jag vill inte att sista samtlet vi hade var ett snabbt telefonsamtal där jag inte riktigt var närvarande :'(